WES är sångare, musiker och låtskrivare, född och uppvuxen i kanten av Stockholm men bosatt i Malmö sedan mitten av 80-talet. Från att tidigare ha frilansat många år som basist tog han ett långt uppehåll från musiken för att sedan återvända med egna låtar på svenska. Genremässigt rör sig låtarna i den svenska traditionen av singer-songwriters och pop. I samarbete med Jens Lindgård i Gula Studion har debutalbumet spelats in, en EP med fem låtar som textmässigt kretsar kring ämnen som relationer, vilsenhet och längtan. WES och hans låtar kan också höras live i gruppen TRENNE där även Caroline Leander (sång, piano, dragspel) och Petra Kvist (sång, fioler, altgitarr) ingår med sina egna låtar.

”Musiken har alltid funnits där, jag kan minnas den, ögonblicksbilder som stannat kvar. Jag är kanske 6 år och far spelar på det svarta gamla pianot i radhuskällaren, det är lördag, mor stökar med middagsmat i köket, en stämning infinner sig som pekar mot något annat, något mer livsbejakande, mer lössläppt, definitivt något annat. Jag går ned och jag sätter mig bredvid när far spelar sin vanliga repertoar. Han pratar om att lära mig om musik, lära mig om harmonierna, sen spelar han vidare, alltid så, och jag lyssnar, och jag väntar. Några år senare hamnar fars gamla Levin-gitarr allt oftare på mitt pojkrum, den drar snart till sig mitt intresse mer än legot och plastmodellerna av 30-talets filmmonster. Jag börjar klura ut hur man spelar, det gör ont i fingertopparna men tonerna som kommer ut är viktigare. Jag är 10 år och spelar med far på radhusområdets fest nere på den gemensamma ängen, en repertoar av Taube-valser och gamla scoutvisor, inte mitt val men ändå, det blir musik och grannarna applåderar, ler uppskattande och dricker mer rödvin. 11 år och åker in till stan på första popkonserten, Sweet på Stockholms konserthus med bästa kompisen Per. Vi ska bilda band och jag ska spela elbas eftersom han redan har en elgitarr. Popmusiken väller in genom radion i hörnet av vardagsrummet och från de allt frekventare inköpen av LP-skivor – Alice Cooper, Deep Purple, Lou Reed, Bowie. Jag dröjer kvar länge över uppvikbara omslag med bilder, färgstarka och lockande. Hänger på Musikbörsen på S:t Eriksplan efter skolan, timmarna går snabbt till stängningsdags eller tills personalen skrämmer iväg oss. Kopplar in den billigt nyförvärvade elbasen i Luxor-stereon hemma som definitivt inte är gjord för starka och djupa bastoner – squueeekk, skraap, boooom, men den överlever och kan fortsätta att brusigt spela upp Radio Luxemburg – All I Want is You med Roxy Music, vilken kraft, jag ryser! Och så börjar högstadiet, suck! Men, där finns äntligen musiken på riktigt, där finns andra som också fattar. På onsdagseftermiddagarna är det fritt valt arbete, musikläraren Bernt kallar det musikalisk verkstad och ger mig den definitiva inträdesbiljetten till att spela – sätt igång, du kan! Första gången, mycket större och mer avgörande än andra saker jag kan minnas första gång jag gjorde, vi spelar Santanas Black Magic Woman, basgången sitter bergfast efter några första trevande verser. Totalt fokus blandat med genans och elektricitet, jag lyfter från golvet! Tack Bernt! Sen rullar åren och musiken på allt snabbare, jag spelar i skolband, vi sätter upp cabaréer, spelar blues på skolans morgonsamlingar, gigar på skoldanser och fritidsgårdar. Trista lektioner får måttlig uppmärksamhet, jag tar alla chanser att slippa gå dit, på något konstigt sätt accepterar lärarna oftast musiken som ett giltigt skäl till frånvaro. Spelar i popband, tar mig igenom gymnasiet, lämnar stan när jag är 19 år för 3 år på folkhögskolor och musiklinjer, landar i Skåne och flyttar in till Malmö. Frilansar, spelar bas i olika band och på södra Sveriges teatrar. Tar en snedsväng in i jazzen men tar mig ut hyfsat helskinnad, upp på vägen igen, bara för att inse att jag har tappat bort varför jag håller på med musik. Lägger ned spelandet och börjar plugga, jobbar, hittar nya saker att leva för, skaffar familj. Tiden får gå, många år, och jag längtar allt mer efter att spela igen, längtar efter det där som var så oemotståndligt, längtar hem till musiken. Köper mig en riktigt bra gitarr och spelar, spelar, spelar. Börjar skriva ned ord som blir till texter som blir till melodier, sjunger, sätter ihop allt till låtar och börjar spela in dem tillsammans med gamla och nya musikervänner som höjer allt till nya nivåer. Nu, äntligen, där är det! Märkligt hur slingrande vägarna kan vara, och hur lång tid det tog att nå hit, men okej, det var det nog värt, här stannar jag kvar! Och så blev det en EP till att börja med – Världen får vänta – varsågoda! /WES”